Olyckan var framme...
Hejhej! Jaa, idag har min dag varit rätt rörig minst sakt...
Min lillasyster rider på ridskola, för att vi inte ska träna henne hela tiden så rider hon där en gång i veckan.
Hon rider en connemara som heter Loffe, han är en supersnäll häst som jag gillar att hjälpa henne med, då de flesta hästarna på den ridskolan (och många andra) är rent utsakt farliga att hantera!
Därför har jag varit med min syster Ida och hjälpt henne, jag har fått henne att rida honom för innan red hon en ponny där som jag inte alls gillade att hantera, och ville inte lämna henne med den ponnyn.
Hemma på våra hästar rider hon själv och galopperar osv.
På ridskolan har hon precis börjat i en juniorgrupp.
Där lär man sig rida helt utan ledare.
Jag har lett henne för att de "riktiga ledarna" är mellan 8-12år gamla.
De har inte alls den styrkan att klara av en häst om den skulle försöka dra iväg, men det värsta av allt är att dem verkar inte alls veta hur man behandlar en häst! De slår hästarna för minsta lilla grej, okej visst man ska vara bestämd men inte dum!
De stressar upp hästarna också, inte konstigt att dem blir arga och trassliga då!
Men iaf, det är därför jag leder min syster för jag är för det första mycket starkare och vet hur man gör mot en häst.
Det är ofta därför jag får hjälpa till med de stökiga hästarna, för jag har rätt erfarenhet.
Men Loffe som Ida rider är vädigt snäll (red honom när jag gick på ridskola)
Men han har en väldigt ful ovana...
Han är sjukt rädd för läktaren ´, särskilt när de sitter folk där och kollar vilket det brukar göra.
Han kan hoppa till lite, men inga stora grejer eftersom jag håller i honom, men han är en stor häst som är otroligt stark.
En konstig grej jag tycker av ridskolan är att man inte gör något åt problemet....
Han är ju en jätte bra häst med en liten grej. Jag har ingen aning om vad orsaken är varför han gör så.
Men vad jag kan tänka mig är att han har blivit ordentligt skrämd av läktaren på något sätt, behöver såklart inte vara på ridskolan utan ngt han har blivit skrämd av där han bodde förut som sitter kvar.
Men iaf så var det rätt lugnt, de skulle trava och jag håller inte i Loffe, endast när vi rider förbi läktaren för säkerhetens skull.
Allt gick bra, han var faktiskt ganska lugn.
Vi travade förbi läktaren, jag höll i som vanligt, för att göra så att Loffe kände sig lite säkrare red vi bakom en stor gammal fjording, han är nog den lugnaste häst jag känner utom två andra som heter Kråkan och Sproti.
När vi travade förbi såg jag hur han spetsade öronen framåt, så jag sa till Ida att vara lite redo OM han skulle reagera.
Så jag tog tag i honom...
Plötsligt tvärstannade han, jag höll i och försökte lugna honom. Han fick nog en riktigt panik, han verkligen kastade sig åt sidan. Jag höll i så hårt jag kunde och skrek åt Ida att hjälpa till att ta tag i honom, fast från sadeln då.
Plötsligt nockade han mig minst sakt ordentligt, hela hans huvud i världens fart på mitt ena öga, gjorde riktigt ont kan man säga.
Det gjorde så jäkla ont att jag inte visste vad som hänt. Jag svimmade bara i ett ögonblick, inte ens en sekund.
Så jag föll men höll fast Loffe fortfarande det enda som fanns i mitt huvud var att "SLÄPP INTE!!" Det gjorde så jäkla ont i huvudet och jag höll i en häst liggande på marken medans hästen hade panik, även Ida var rädd. Jag kunde inte hålla, han höll på att slita sönder tygeln.
Jag släppte, kunde inte hålla i honom längre. Direkt då ställde jag mig upp och såg hur han skenade iväg med Ida på ryggen som inte kunde få stopp på honom. Ida var så rädd att hon kastade sig av i farten, hon blev mest rädd. Om hon inte hade hoppat av vet jag att hon hade fixat det, han sprang bara till resten av hästarna i ridhuset och stannade där, han gjorde inget dumt, bara att han stack.
Tänk att dett bara hände på några sekunder!
Men mitt öga däremot hade fått en riktig smäll av hans huvud. Jag kände hur det rann ur ögat och det går inte att beskriva smärtan.
När ridläraren kom fram till mig, var det visst värre än vad jag trodde. Mitt öga hade svullnat upp och jag kunde knappt se ngt...
Jag fick en ispåse direkt, föräldrarna till en del av barnen som att på läktaren frågade om vi skulle ringa ambulans men jag sa att vi kunde vänta lite.
Jag var inte ett dugg ledsen eller rädd. Eftersom jag inte hade sett hur ögat såg ut så var jag mest orolig över det.
Det som jag kände då var att "låt mig andas" Det kom fram massa föräldrar och tröstade mig fast jag inte alls var ledsen.
Jag är en väldigt kännslig person, jag har ramlat av många gånger utan att få några skador och känner att jag bara vill upp igen men endå har tårarna kommit, fast jag inte alls behöver gråta så bara blir det så, tycker det är sjukt jobbigt att jag inte kan kontrolera det. Om jag ramlar av och inte skadar mig ett skit så kan jag börja grina som tusan fast jag försöker att sluta!
Nu tänkte jag såhär, jag är inte ledsen, varför ska jag då grina?!
Jag höll imot tårarna allt vad jag hade, för jag ville absolut inte gråta, för om jag börjar så kan jag inte sluta!
Jag lyckades att inte gråta men när alla fuxna kom fram och sa : "Gumman" "Hur är det" "Stackare" "der blir bra"
Jag förstår att det bara är för att vara snäll men då gråter man ju.
Det enda jag tänkte var: Snälla jag har sakt att det är okej kan jag få sitta själv en stund och samla mig lite?
Men nej, de sa verkligen så hela tiden.
Jag grät lite till och från och försökte verkligen, jag var nästan arg på mig själv att jag inte kunde sluta gråta ngn gång?
Jag kände mig som en riktig nybörjare där, många frågade om jag var rädd, chockad och om jag ville gå och borsta ngn häst.
Även fast jag sa 1783628312 gånger att jag inte var ett dugg rädd och bara hade ont så verkade inte det gå in i deras huvuden -.-
Där kände jag verkligen varför kan jag inte vara hos Åsa nu?! Hon rider jag ju hos och hon skulle fatta och inte bara stå och krama mig för hon verkar förstå om jag säger att det är okej så är det så också!
Jag ville absolut inte ha någon tröst, det gjorde det bara värre för mig. Jag är sån, många kallar mig "tuff" för jag aldrig vill ha tröst.
Fast igentligen är jag ganska mesig eftersom jag inte kan ta tröst på rätt sätt, jag känner bara mig så dålig då.
Och jag vet att det är okej att gråta men jag gråter så himla mycket då och jag ville verkligen inte det!
Mitt öga har svullnat upp och jag kmr få en riktig blåtira. Och kanske inte kunna se på ett par dagar på det ögat.
Det som kändes skönt när jag kom hem att där känner mina föräldrar mig.
De visste precis att jag inte ville prata om det utan tittade på ögat och sa att jag skulle säga till om det blev värre.
Just nu har jag varit hemma flera timmar själv i mitt rum ifred och sedan gick jag ut till mina föräldrar vad som exakt hade hänt.
De sa okej Emmeli då vet vi!
Haha, det kanske låter lite dumt men det är precis så jag vill att de ska reagera för då blir det inte en sån jäkla stor grej!
Mina föräldrar är VÄLDIGT ÖVERDIRVET tröstande men när det gäller ridning vet de att jag inte vill ha tröst!
Vi åkte endå in till akuten lite senare för att kolla för säkerhetens skull.
Jag har fått en lätt hjärnskakning och mitt öga kommer att repa sig.
Det var en skön lättnad.
Vill dock inte visa någon bild på ögat då det ser hemskt ut xD
Just nu vill jag bara ta Freydis och rida ut en sväng och bara njuta.
Men jag får inte rida på 1,5 vecka men haha det kommer säkert inte gå för mig xD
Haha, upp i sadeln ska jag snarast!