Tullnäskaniner.blogg.se

Hej! Nu hade jag tänkt att skriva lite om varför jag faktiskt avlar och jobbar med just hermeliner, jag har ju Bonny och Pimpim som är blandningar också men varför jag har så mycket hermeliner.

 

Det började med att jag var sju år och ville så sjukt gärna skaffa kanin! Jag fick mina första när jag fyllde åtta år. Det var då Stoffe och Lollo.

Jag hade varit på djurläger på en 4H-gård och det var där mitt intresse för kaniner verkligen tog fart. Jag ville hela tiden ta hand om kaninerna där.

Jag tror jag tjatade ihjäl min föräldrar på en egen kanin i nästan ett år.

Min drömkanin var såklart en "klassisk" dvärgvädur som skulle vara brun och heta Stampe.

Jag tyckte då kaniner med upp öron var jätte fula. Det fanns två hermelinkaniner på den gården då, dessa två tyckte jag inte alls om. Små, rädda och dessa fula kort öron. Nej en sådan skulle jag absolut inte ha!

 

När mina föräldrar planerade köpet av en kanin utan att jag visste hade mamma en kompis som hennes dotter hade hermelinkanin. Mammas kompis sa att dessa kaniner var väldigt fina och att uppfödaren av hermelinerna bodde inte så långt bort. 

När jag äntligen fick veta att jag skulle få hermelin så fick jag väldigt blandade känslor.

Först var det: JAAAAA ÄNTLIGEN MIN EGNA KANIN!!!!!

Sen blev det: Vänta nu, inte en sån ful...

Men jag var såklart glad ändå, men jag ville verkligen ha en långörad stor kanin.

Vi åkte till uppfödaren, hon har en enorm stor uppfödning av enbart hermelin och hermelin fuch. Uppfödningen heter Blåvikens kaningård.

Hon hade då runt 100 kaniner. Jag var helt överväldigad, plötsligt var inte dessa fula hermeliner inte så fula utan hur söta som helst!!!

Hon hade tre kullar vi fick kolla på. En svart kull, en viltgrå och en viltgul. 

Jag hade då fått reda på att jag skulle få TVÅ kaniner eftersom de tycker inte om att vara själva.

Jag ville då ha en hona och en hane.

Jag ville helt klart ha en "grå" hona. Det fanns två i den kullen som var honor. Den första hon tog fram hade bajs i rumpan så den ville jag inte ha XD

Så det blev den rädda lilla honan som jag sedan döpte till Lollo.

Sedan fanns den en stackars ensam fluffboll i en bur. 

Kommer ihåg så tydligt att jag sa:

"Åhhh, kolla vilken fluffig, DEN VILL JAG HA!!"

Då sa uppfödaren att det var en vecka för tidigt men hon tog ut den och jag blev helt kär.

Kommer ihåg att jag fick någon känsla av att denna kanin ska jag ha i massor av år!

Tillslut sa vi att jag fick ta honom, det var en chansning... 

Men han överlevde och där har vi min egna STOFFE!

Han skulle ju heta Stampe först men det är så vanligt... Men jag ville ha något som liknade Stampe så Stoffe fick det bli!

Lollo gick tyvärr bort 2012. Men min åtta åriga gamla gubbe lever än kvar!

Jag blev helt kär i hermelinerna.

MEN hermeliner är faktiskt den svåraste rasen av alla, tro det eller ej men ni som har hermeliner vet vad jag snackar om, särskilt Zobel. Hermelinzobel är kända för att vara väldigt tillbaka dragna.

Det var inte lätt för mig som bara var åtta år att få två tama kaniner, hermeliner dessutom.

Stoffe var född snäll, alltså jag var hårdhänt och tror jag var lite brutal ibland mot kaninerna när jag var liten. Men Stoffe, han var så snäll! Nästan inte verkligt snäll!

Lollo blev däremot väldigt rädd.

Jag tog min första kull 2009 tror jag vilket var med just Stoffe och Lollo.

Sen dess har hermelinerna varit ett måste för mig.

Om man vill hoppa med en kanin på "riktigt" kan jag verkligen säga att hermelin är nog det bästa man kan få då.

En hermelin är liten och knubbig, helt fel för hoppning egentligen men gud vad man får jobba med kaninen!!

Du måste vara där hela tiden och nästan " hoppa med" för att det ska funka.

Hermeliner är rädda. Det är ett faktum jag inte kan bortförklara. Men en sak är säker och det är att man kan få dem hur tama som helst om man har tiden. Men det är ett extrajobb med hermeliner både träningsmässigt och beteende men gud vad det är värt det!

Stoffe har jag levt med i åtta år, vi känner varandra utan och innan!

Han vet precis vad jag tänker, det är nästan lite läskigt ibland. När vi är ute och går eller hoppar bana kan jag bara tänka "höger" så går han åt höger. Det är häftigt tycker jag! Stoffe har lärt mig något enormt under hans år hos mig. Tanken på att han faktiskt snart dör får mig att bryta ihop. Men jag vet att han har haft det sjukt bra men ingen kanin, ABSOLUT INGEN kan byta ut honom. 

Jag vet att alla säger så om sina kaniner men jag tror det inte är så många som haft en kanin i åtta år? Och dessutom växt upp med den?!

Nej Lollo och Stoffe kommer alltid betyda något extra för mig!

 

Här får ni en bild på älskade Stoffe, gammal, ranglig och lite ful i färgen. Men min hero kommer han alltid att vara!!